Det är verkligen tragiskt, att dö så ung. Det var ungefär två veckor sedan hon fyllde 18 år. Jag har gått på samma skola sedan ettan till nian och nu är hon borta. Det känns overkligt, väldigt overkligt. Jag kände inte henne särskilt väl, men såg ju henne ibland på bussen. Hur kan det gå så snabbt?
Fick veta det igår och det har inte sjunkit in än. När jag skulle berätta för föräldrarna i morse började jag gråta, det blir jämt så för mig. Om jag ska berätta om något så börjar jag gråta. Det har jag från mamma, hon är likadan. Hon ringde till en av mina klassföreståndare för att berätta om det, jag har nämligen haft nationellt prov i Matte B idag. Så de skulle veta och att jag skulle slippa berätta det själv, för då skulle jag säkert börja gråta. Hon blev skakig på rösten när hon skulle prata om det med min lärare, så vi är ganska lika vi två.
Eftersom hon ringde tror jag att de tog det som att jag kände henne bättre än vad jag egentligen gjorde. Men har trots allt kännt henne sedan förskolan, ungefär.
Nu ska jag sluta med det tragiska och jag har en bra nyhet i alla fall. Imorgon går planet till stockholm, ett av de få som inte påverkas av strejken eftersom det går så tidigt.
Dags att äta middag, dumt nog glömde jag att äta lunch när jag kom hem.
Sedan ska jag och se Emmas genrep iför imorgon. :)
Hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar